Vi måste finna den röda tråden

Jag får ofta frågan, varför jag egentligen är samhälleligt engagerad. Trots att jag på många sätt förstår frågeställarens intresse, finner jag frågan på sätt och vis ganska sorglig. Jag vill göra skillnad i vårt samhälle, och arbeta för att förbättra ungdomars liv och ställning. Vill inte du det? Faktum är att politik och samhällelig föreningsverksamhet just nu ter sig som ganska oattraktiva sysselsättningar för de flesta ungdomar. I detta blogginlägg vill jag utveckla mitt resonemang om varför vi alla bör ta ansvar över samhället och våra medmänniskor, och varför man till och med kan kalla det för vår plikt.

Författaren och Nobels fredspristagaren Elie Wiesel, som förlorade hela sin familj i Förintelsen, sade en gång: Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet.

Detta ynka, lilla citat har varit oerhört betydelsefullt för mig, min syn på ett meningsfullt liv och min uppfattning av ett idealiskt samhälle. Vi uppfattar det som en självklarhet att alla människor är jämlika, och att alla åtnjuter samma rättigheter, såsom rätten till liv, frihet och lycka. Vi skulle inte kunna ha mera fel. Ett rättvist samhälle är aldrig någon självklarhet, utan något man ständigt måste kämpa för att uppnå eller behålla. Den röda tråden i rättvisan är toleransen och solidariteten. Tolerans, att acceptera dina medmänniskor som de är, trots alla skillnader, trots alla brister. Solidaritet, att se sig själv i sina medmänniskor, och förstå, att genom att hjälpa andra bygger vi ett samhälle så starkt, att människorna slipper vara svaga.

Tyvärr har vi tappat den röda tråden.

Någonting är mycket fel med vårt samhälle. I dagens Finland har vi över 700 000 fattiga. I Finland, med ett av världens bästa skolverk, har vi över 50 000 marginaliserade ungdomar. Klyftan mellan rika och fattiga i Finland, och konsekvenserna av detta kan man även se bland våra ungdomar. Och de senaste åren har vi fått uppleva ett stort antal fruktansvärda våldstragedier, där en ung människa tyvärr ofta har stått bakom dådet. Vi har många sjuka människor, som inte får den vård de borde.

Dessa problem är inte små, tvärtom. Men trots att jag själv utan tvekan kan medge att många av dessa orättvisor är djupt rotade i vårt samhälle, och svåra att råda bot på, ser jag dem inte som omöjliga att avskaffa. Om viljan finns, kan vi flytta berg. Men det är det som är det stora problemet. Finns viljan? Jag är illa rädd, att så inte är fallet.

Under de senaste årtiondena har egoismen och strävan efter den materiella egennyttan förvandlats till dygder. Solidariteten, viljan att hjälpa sin medmänniska, har trängts undan, i förmån för värderingar som pengar och framgång. Vi vet vad saker och ting kostar, men vi har ingen aning om vad de är värda. Minst av allt känner vi till människovärdet. Istället för att förbinda oss att hjälpa, tittar vi passivt på när andra råkar i fördärvet. Hur många av de senaste årens tragedier skulle ha stoppats, om någon skulle ha orkat bry sig om de utstötta och ensamma?

Orsaken till problemen i vårt samhälle finns mellan våra öron. Vi måste komma ut ur dessa tankesätt. Vi måste lära oss att värdesätta ett gott liv framför ett framgångsrikt liv. Vi måste kunna sätta gemenskap före egenkärlek. Vi måste sluta vara så självfixerade, och istället engagera oss och ta ansvar. Jag kommer säkert att skrämma många av er med att säga detta, men vi måste engagera oss politiskt. Men låt mig förklara vad jag menar med politik. Det jag inte menar, är att vi alla borde ställa upp i riksdagsval eller sitta på olika möten. Nej, för mig har ordet politik en annan innebörd. Politik är att vilja. Politik är att drömma om något bättre, kämpa för det och att alltid hålla hoppet vid liv. Vi kan alla vara politiker, oavsett om vi sitter i riksdagen eller i ungdomsfullmäktige.

Och vad bör vi ungdomar göra? Likgiltiga får vi inte vara, för då godkänner vi i praktiken de rådande problemen och orättvisorna. Vi måste engagera oss för andra, göra en insats för våra medmänniskor. Trots att många av er kanske förnekar det, har vi en moralisk plikt att försöka skapa en bättre klass, en bättre skola, en bättre stad, en bättre region, ett bättre land, och en bättre värld. Min önskan, hur osannolik den än låter, är att vi ungdomar, istället för att vara de människor som ser saker och ting som de är och förklarar varför de är sådana, skall vara de som drömmer om ting som aldrig har funnits och säger - varför inte?

För kom ihåg en sak. Genom att ta ställning mot orättvisor och för de svaga, förvandlas vi från att vara människor, till att bli mänskliga.

Calle Koskela